Vi var värda en lyxig avslutning

Klockan ringer 04:10.   Mer halvdöda efter gårdagens strapats vaggar vi som zombies på led ut i badrummet.  Dracula hade skitit på sig av ren skräck om han sett oss.  Åt frukosten rent mekaniskt och sedan hasade vi ner resväskorna i receptionen och väntade på att vår guide skulle hämta oss.  Hade inte höjt på ögonen om liemannen kommit in för att hämta oss för nu var vi f-n trötta , slitna och slutkörda. 
På klockslaget kom "Vicky" och kvitterglatt önskade oss en strålande morgon och trippande visade oss till bilen.  Obegripligt att någon kan vara så pigg vid denna tiden.  Taxibilen kastade sig hämningslöst ut i trafiken och tutade som alla gjorde bilister gjorde här.   Hade jag tutat lika mycket i trafiken hemma så hade polisen flyttat på sig.
Som tur var låg flygplatsen bara 20 minuters tutade därifrån.  Ingen jättestor flygplats så incheckningen gick fort och snart satt vi på flyget till Mancora.   2 timmar senare landar vi på en av världens minsta flygplatser.  Landningsbanan var kort så piloten fick verkligen tvärnita så det kändes som alla skulle samlades framme i cockpit.   Det fanns bara plats för två flygplan på plattan.  Två brandbilar stod under ett plåttak.  Flygledartornet var ändå imponerande.  Beväpnad polis överallt.    Runt flygplatsen fanns bara öken åt alla håll och bara en väg därifrån.  Kändes verkligen som vi hade landat i världens ände.  Skulle vi verkligen vara här i tre dagar innan vi skulle hem ?   Värmen var som en smocka när vi klev av planet.  Långt över 30 grader och gassande sol utan ozonlager.  Vi fick gå från planet så väskorna kom in i ankomsthallen samtidigt som vi gick in.  
Ingen guide med skylt när gick mot utgången.  Gick ut på parkeringen bland skräniga taxischaffisar som lovade "bets price" till allt och alla.  Ställde oss i skuggan och väntar.  Plötsligt ser vi en liten tjej längst bak som stod i skuggan för alla brölande taxichaffisar och hon höll ett A4 i sin hand med "WELINDER" på.  Puuuuh!
Blygt och på försiktig engelska hälsade hon oss välkomnade hit och undrade om allt var bra och om resan gått bra.  Chaffisen var en ung påg som faktiskt körde snällt och försiktigt och i deras mått inte tog några risker.  I Sverige hade snuten låst in honom i Kumlabunkern.   Vägarna här ute var allt annat än släta och raka och mer än en gång kände vi tynglösheten i baksätet för att sekunden senare känna hur alla kaloristinna valkar dras mot jordens mittpunkt. 
1 tim 40 minuter senare stannade han mitt ute i öknen framför en stor massiv port. Väskorna åkte ur bilen.  Ska vi av här ?  Porten öppnades sakta och vi var helt inställda på att en apjobbig sergeant från Franska Främlingslegionen skulle hoppa ut och vrålandes hälsa oss välkomna till deras rekryteringskontor. 
Vi gick in och nog tappade vi hakan.  Det var som att gå genom pärleporten från helvetet till himmelen.   En betjänt stod med en bricka med två drinkar till oss.  En annan hälsade oss hjärtligt välkomna.  En tredje norpade våra väskor elegantare än vad Joe Labero hade gjort och försvann.   Vi blev visade till receptionen där dom skrev in oss.  Som rutin var dom tvungna att dra en deposition från mitt VISA kort , ursäkta hon sig.  Bara-utfall-att-hotellgästen-får-hjärnsläpp-och-slår-i-sönder-hela-stället.   Spräckte nästan en ven i pannan när jag såg vad hon drog från kontot.  Jaha , där blev man hotellägare tänkte jag.    Kristina såg prislistan på rummen/dygn och svalde hårt.  Tack gode gud att det redan var betalt och den som bokat detta till oss måste använt gummiklubba och trubbiga tandläkarborr för att lyckats förhandla in två vanliga knegare från Sweden här.  
Blev visade till vår lilla bungalow med stort sovrum och glasdörrar ut till egen möblerad terrass med liten gräsmatta.  Badrummet gick inte av för hackor det heller. 
Nu gick vi upp till huvudbygganden.  Allt byggt i smakfull lyxig stil utan överdrift och allt var öppet utan väggar. Gräsmattor , palmer , pooler och möbler för avslappning överallt.   Gick ner till stranden och på båda hållen var det kilometer av bara öde strand.  Inte en parasoll eller full ryss så långt man kunde se.  Helt öde.  Bara vi och kilometervis av strand.  Vi började undra om dom inte släppt av oss på fel ställe , men vi tänkte inte klaga eller ifrågasätta. Äntligen kände vi att vi kunde koppla av. 
Vi stannade här i tre dagar , njöt av tillvaron och blev bortskämda av personalen så man kände sig kunglig.  Som ett exempel.  Jag fastnade för deras magiskt goda bananmilkshake. Mixern gick varm dom dagarna.  När jag beställde två stycken sista dagen kom betjänten tillbaka och var förtvivlad.  Bananerna var slut !!!   MEN dom hade genast skickat bud in till stan för att skaffa fler bananer.  Sedan skruvade han på sig och sa att det tog 2 timmar in till stan och två 2 timmar hit igen.    4 timmar och 2 minuter senare (Tog 2 minuter att göra milkshaken) stod dom kalla och goda på en bricka med ett körsbär på kanten.  Ibland är livet fint.   Slurp !!!!
 
När vistelsen var slut blev vi hämtade och 28 timmar senare öppnade vi ytterdörren till huset i Kävlinge.  Borta bra men hemma bäst. 
 
 
Bara öken när vi åkte mot hotellet.
 
 
Vägarna var inte att leka med.  Man rätade ut ryggraden mer än en gång.
 
Gick fordonen bara att starta så körde man med dom.
 
Äntligen lycka !!
 
Mmmm.
 
 
Så här kan man åxo äta frukost.
 
 
 
 
Öde stränder åt båda hållen.
 
 
Tuffaste krabban på stranden.
 
Kvällarna bjöd på spektakulära solnedgångar.
 
 
Overkligt vackert. 
 
 
 
Middag under palmer och stjärnklar himmel. 
 
Ibland är livet fint och det var vi värda nu.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg