12 - 14 Juni. Haveri på autobahn och uppraggad på bensinstation
Tisdag. 12 Juni
Vaknade utvilad och ville inte lämna sängen. Den var ljuvligt skön att sova i. Till slut fick jag släpa mig upp. Frukosten serverades på bestämd tid och då skulle alla gästerna sitta till bords. Och det gjorde vi. Läckerhet efter läckerhet ställdes fram och vi åt glupskt med god aptit. Pratade även med övriga gäster och en dam i sjuttioårsåldern visade sig vara en fanatiker när det gällde fotboll. Hon hade stenkoll på vad alla kända spelare hette och vilka lag var i , hade varit i och hur långa skosnörena var till varje sko. Imponerande dam.
Efter frukost slappade vi lite vid oasen och gick promenad på slottets ägor. Vi hade inte bråttom då vi hade bara ca 2-3 timmar till färjan i Newcastle.
Till slut fick vi packa ihop och rulla iväg. Kändes att resan gick mot sitt slut och det nu bara var ren transport hem. Bara 120 mil !!! Ganska snabbt försvann dom små härliga krokiga vägarna och breda flerfiliga vägar tog över och snart trängdes vi med långtradare och stressade bilister hela vägen in till Newcastle.
En snabblunch på Mac Donalds och sedan rullade vi sista biten ner till färjan. Ombordkörningen var samma som sist med en brant ramp men nu visste man vad som väntade. När vi brottats klart med spännband för att säkra hojarna så kämpade vi oss upp till vår hytt genom trånga korridorer och trappor. Packade upp och alla tog en välbehövlig dusch. Med skrynkliga T-tröjor och sista paret kalsonger tågade vi med kurrande magar mot matsalen för att hugga tag i buffén. Nu gick vi direkt på gobitarna och frossade ohämmat på maten som ett gäng loppor i en hundpäls.
Obehagligt mätta vaggade vi som ett gäng fetgumpade ankor ut från restaurangen. Tog en välbehövlig promenad på däck och fick fisa av oss medans vi tittade på den vackra solnedgång. Janne och jag fastnade sedan i baren där en trubadur höll ett bra hålligång med klämkäcka låtar. Senare somnade vi sött medans båten stävade mot Holland.
Onsdag. 13 Juni.
Vaknade utvilade och vi packade snabbt ihop våra grejor. Båten var inne 09:45 och det var precis lagom. Ner på bildäck och fixa med hojarna. Man började få rutin på detta. Noterade att hojen framför mig var en Honda GoldWing. (En jäkligt stor motorcykel , större än min) Mannen som körde den var i min ålder fast hade en kroppshydda som var mer än dubbelt så stor som min. Och mitt sexpack är väl inbäddade i något obestämt mjukt och fluffigt ! Det var varmt på bildäck och alla knuttar hade sina jackor , hjälmar , handskar och ryggskydd liggandes på sina hojar. Men inte vår vän med Guldvingen. Nä nä , han hade allt på sig och jackan var knäppt ända upp i halsen. Han såg ut som en 200 liters whiskeytunna med Mc-kläder som satt som ett ormskinn. Nu försökte han krångla på sig en liten ryggsäck. (Varför har man en liten ryggsäck på sig när man kör en hoj med marknadens största lastkapacitet ?) Han kämpade som en brunstig galt som försöker bestiga sågbocken för att hitta den andra axelremmen bakom ryggen. Jag såg att detta skulle sluta i antingen ett hjärtstillestånd eller så skulle han skicka ryggsäcksjävleln ut genom bogvisiret. Jag gick fram och hjälpte honom att få remmen runt armen. Han lyste av tacksamhet som om jag hade räddat livet på honom. Och det hade jag nog. När han stod och pustade ut upptäckte han att han inte hade lossat spännremmarna till sin hoj. Oj oj !! Men gubben var envis och gick ner på knä och när han böjde sig fram , så det vanligvis icke stretchbara materialet i jackan , blev nu väldigt mycket stretch. Man kunde nästan höra hur det knakade i sömmarna. Han kämpade frenetiskt med spännbanden men lyckades få loss dom ganska snabbt. När han reste sig upp var han röd som en nyskalad rädisa ansiktet och svetten rann i strida strömmar. Han flämtade som han hade hållit andan och sprungit 200 meter på en nudiststrand fullt med nakna tjejer. Det var garanterat hans första säsong med motorcykel.
Vi rullade av färjan och efter passkontrollen stannade vi längre fram. Planeringen var att vi skulle övernatta någonstans vid Hamburg men Daniel och Mickael hade bestämt sig för att sträckköra hem i lite högre tempo. Jag , Jonas och Janne valde att ta det lite lungnare och göra en övernattning till.
Snart låg vi och åt mil på Autobahn. Ibland flöt det på , ibland var det mördande köer och ibland var det helstopp. Plötsligt började Jonas tuta och vi svängde in till kanten. Vi stannade och orsaken var att han hört en smäll från hojen. Visade sig att fästet till topboxen hade smällt mitt av. Topboxen hänger på två stålrör och som bildar en ordentlig hävarm. Engelska vägar som inte har den bästa standarden och det hade fått boxen att gunga som en trampolin dag ut och dag in och till slut knäcktes fästet. Nu hängde allt i några plastdelar längst bak.
Problem är till för att lösas. Som tur var hade jag packat i vattentäta säckar som jag kunde spänna fast på passagerarplatsen i stället och Jonas kunde stoppa in all sin packning i den nu lediga sidoväskan. Janne hade en extra spännrem som vi lyckades fästa i hållaren så den inte skulle ramla av. Efter en halv timme kunde vi köra vidare.
Efter att vi hade rundat Hamburg letade Janne upp ett hotell i Lübeck på Booking.com Hittade ett nära motorvägen till bra pris så han tryckte på bokaknappen. En timme senare när var framme vid hotellet och när ägaren såg att vi körde hoj så fick vi låna hans garage att ställa in våra hojar. Rummet var enkelt men rent , snyggt och ordentligt. Gick en runda och hamnade på en pizzeria för enkelhetens skull.
I morgon hade vi bara 9 mil till Puttgarden , färjan över till Rödby , sedan snabbt genom Danmark och över bron till Sverige. Kan väl inte hända något ovanligt på den sträckan. Oj oj vad jag hade fel !!!
Torsdag. 14 Juni.
Upp tidigt och ner till den mest överdådiga frukost vi skådat. Gubben måste gå igång på att bulla upp så mycket det går till en frukost. Vi åt oss apmätta och sedan var det snabbt ut på motorvägen och siktet inställt på färjan i Puttgarden. Vi missade färjan med en minut , men eftersom dom går en gång i halvtimmen så var det lugnt. Färjeturen över till Danmark är en behövlig avkoppling för alla som kör. Faktiskt synd att dom ska bygga en bro här.
På Dansk mark drog vi på ville nu bara hem. Strax innan Köpenhamn svängde vi in på en mack för tanka och ta en lättare fika. När jag tankat klart kom det fram en dam till mig och undrade kvitterglatt vart vi hade varit. Berättade om resan och hon var sååå imponerad. Gick in och betalade , tog en macka och vi stod vi fönstret och åt. Då gliden den danska damen sakta förbi i sin bil och har ögonen klistrade på mig. Hon stannar bilen och efter en minut hoppar hon ut och går in i affären och stegar rakt emot mig med ett leende och en pussmun som skulle kunna suga en golfboll genom en två meter lång frusen trädgårdsslang i ett andetag. Resten av hennes utstrålning påminde mer om en rysk grävskopa. Hon tittade mig i ögonen samtidigt som hon stoppad en papperslapp innanför jackan. Sedan vände hon och gick. Tog fram lappen och läste. ”Ring om du vill. Kram Susanne. 070XXXXXXX”
Jonas och Janne såg ut som två skelögda travhästar som fått tandläkarbedövning i hela huvudet. Än har inte den manliga utstrålningen falnat. He he.
Vi passerade Köpenhamn snabbt och Öresundsbron tronade upp sig. Passkontrollanten på andra sidan önskade mig välkommen hem och det kändes skönt att rulla in på svenska mark igen. Efter 376 mil stannade jag på Godhemsgatan 32 igen.
Tack för att hängde med. :o)
