Från flott slott till 5-stjärnigt
Idag var det dags att packa ihop och åka vidare till ön Ischa där vi skulle slappa och lata oss i fem dagar.
Bibbi var hes och kraxig som om hon hamnat i målbrottet. AC:n på rummet ställde till det för halsen. Hon skulle berätta att hon hade jäkligt ont i rören. (Luftrören) Men rösten skar sig och i stället blev det att hon hade jäkligt ont i röven !!!! Vi kollapsade i skrattkramper. Blev många röven-skämt den dagen.
Packade Forden och ställde in GPS:n mot Pozzuoli. Först skulle Bibbi bara göra en mindre justering av ryggstödet på baksätet. Olyckligtvis kom hon istället åt spaken som fäller ihop sätet som en brevpress när vill lasta mer i bilen. Bibbi lyckades klämma sig ur sätet och ut genom dörren. Vi andra skrattade som hyenor. Till slut kom vi iväg och vi var noga med att hela tiden köra på motorvägen förbi Neapel. För att hamna där inne med en stor bil i det kaoset var vi inte intresserade av.
Färden flöt på bra och lite trixande efter motorvägen kom vi ner till hamnområdet. Nu började jakten på en långtidsparkering. Håkan hade Googlat upp en sådan men när vi kom dit blev vi bara bortviftade. Han pratade ingen engelska och drog igen grinden framför grillen på bilen !? Vi rullade vidare i jakten på parkering. Såg en skylt med P och ställde oss i kö. Försökte utläsa om man kunde stå där i fem dygn , men allt stod på Italienska så det var inte så lätt. En ivrig gatuförsäljare med strumpor och kulspetspennor i händerna och som kunde lika mycket engelska som vi kunde italienska började gestikulera att vi skulle följa efter honom. Vi kände oss inte helt bekväma med hans iver att följa honom då han inte visste något om vad vi ville. Visserligen hade han en översättningsapp i telefonen som han körde hårt med det verkade som han drog sina egna slutsatser om vad vi behövde. Jag och tjejerna gick till ett biljettkontor som var helt öde när vi kom in. En trött man bakom det tjocka glaset förklarade något som vi inte fick riktigt kläm på!? Vad vi däremot fick kläm på var att vi nog var på ganska fel ställe. Vi gick till bilen och Håkan trampade gasen i botten därifrån. Senare såg jag en uniformerad kvinna på trottoaren. Jag hoppade ur bilen och gick fram till henne. Uniformerade personer känns tryggare. Jodå , hon hänvisade oss till ett litet biljettkontor längre bort. Väl där satt en kille som pratade utmärkt engelska och var hjälpsam. Vi fick ett nummer att ringa till en parkeringfirma som kommer och hämtar bilen så vi slapp leta parkering. 2 minuter senare kom en trevlig kille i uniform. Han synade bilen noga efter skador , skrev och fotograferade bilen från alla vinklar. Sedan skrevs papper och vips var killen och bilen borta. Färjebiljetter inhandlades i samma lucka och vi satte oss sedan på ett café och åt lunch i väntan färjan.
Här backade färjorna till med aktern , fällde ner rampen med en smäll i backen så fiskmåsarna fick hicka. Sedan fick man gå ombord på rampen tillsammans med bilar , lastbilar och scootrar. Transportmedel är inget man underhåller i södra italien. Tågen är förskräckliga och vi har aldrig sett en sådan rostig och illa skött båt innan som den vi skulle åka med. Satte oss i en sliten soffa och vilade medans färjan seglade mot våran ö.
Med ett brak landade rampen på Ischas stenkaj. Sekunden efter välde alla fordonen och passagerare med resväskor ut från båten. Vi tog snabbt siktet på en stor taxibuss och knappt innan vi han fråga om han var ledig var bagaget lastat och vi satt i bussen.
När vi skulle boka hotell på Ischa så letade Kristina på ”secret escape.se” där man kan hitta boende på lite finare ställen till priser som vanligt folk kan kosta på sig. Jorå , vi hittade ett hotell på Ischa till rimligt pris som vi bokade. Taxichaffisen höjde på ögonbrynen när vi sa att vi skulle till Hotel Miramar e Castello. Fem minuter senare och 20 Euro fattigare gick vi in på vårt fem stjärniga hotel. Fick nyckel till våra rum och givetvis behövde vi inte bära våra väskor själva. Vårt rum var inte stort men snyggt och fräscht. Håkan & Bibbi fick rum med balkong. Passade Håkan bra så han kunde sitta balkongen och puffa på sina handrullade italienska cigarrer.
Damerna fick en gratis massagestund på hotellets SPA-anläggning som välkomstpresent. En prydlig värdinna visade oss runt på hotellet. Stranden låg bara tio meter från byggnaden och var bara för hotellets gäster. Inomhuspool i SPA-anläggningen och en utomhuspool och som lök på laxen fanns en takterrass med dubbla bubbelpooler.
En dags resa gör att magen knorrar ganska snabbt. Håkan hade letat upp en restaurang med höga betyg. Vi började promenera dit. Visade sig att ön hade brantare backar än vi kunde ana. När vi flämtade kom fram till retaurangens port visade det sig att restaurangen låg nere vid stranden !! En trappa med 132 branta steg ner till stranden var lika välkomnade som ett spinningpass på en baksmällesöndag.
Varma och med mjölksyra skvalpande i knäskålarna var vi äntligen nere. Stället som var finare än vi trodde och vi fick snart veta att här trampade man inte in hur som helst. Håkan drog snabbt en rövare och med stenansikte som skulle få Gudfadern själv att svettas förklarade han myndigt att här var minsann bokat bord åt Herr Nilsson med fint sällskap , fixa ett bord nu !! Förvirring uppstod och hovmästaren bläddrade förtvivlat i bokningspärmen. Ingen Herr Nilsson. Nåväl , dom fixade fram ett bord , visserligen inte närmast havet som Herr Nilsson hade ”beställt” men det fick duga. Hovmästaren pustade ut. För att inte grumlat våran upplevelse på deras restaurang bjöd hovmästaren på en rejäl starter , någon form av pasta som smakade utsökt , för att kompensera den genanta blunder som deras pannbenslåga klantighet hade orsakat genom att missa Herr Nilssons självklara bokning. Bra jobbat hårde Håkan.
Vi beställde in pasta med räkor. Hovmästaren hade nog en snara runt halsen på kocken så han presterade det yttersta för att uppnå nya kulinariskt höjder åt deras vanärade gäster. Han lyckades , det smakade himmelskt och vi var helt överens att detta var något av det godaste vi ätit på länge.
Plötsligt smäller det till så Bibbi skriker rakt ut. Ett fyrverkeri drog igång som ett artillerianfall hos hotellet bredvid för visa att dom firade ett bröllop. Dånet varade i 10 minuter i oförminskad styrka. Det gick knappt att prata med varandra vid bordet. Så gör man i Italien.
Mätta och skuldfria så väntade 132 nya trappsteg upp till vägen och sedan nerförsbacke till hotellet. Vi somnade mätta , trötta och nöjda.
