Welinders reseblogg.blogg.se

En ny dag och en ny utflykt.   Dagens utflykt blev till ön Capri.  Ska vara en fin ön dit dom rika , berömda och Kävlinngebor åker på semester och slappar.   

Vi lät bilen stå idag och tog tåget till Sorento.  

Lokaltågen är av värsta sorten.  Ser ut som dom hittat dom längst ner på ett skrotupplag.  Totalt utslitna i allt mekaniskt och det mesta är trasigt och slitet.  Graffitimålningarna på tågen var nog det enda underhåll dessa tågen fick.  Men dom rullade i alla fall.   Vida känt för dom flesta är att tågstationer är ett populärt tillhåll för ficktjuvar och det satt skyltar överallt som varnade för dessa klåfingarde personer.   Vi var dock förberedda och hade våra saker väl gömde och när någon stod i biljettluckan höll övriga utkik bakåt för att täcka alla vinklar.  Inget hände och vi kände aldrig något obehag av vara turister på varken stationen eller tåget.  Antagligen är dessa personer så skickliga och ser knappast ut som björnligan så Ture turist ser dom aldrig även om det står 10 st framför dig.  Gissar att våran vaksamhet gjorde sitt till.   Man ska inte vara naiv , gå med plånboken i bakfickan och tro att ”sådant händer aldrig mig”.   Att vara vaksam skulle visa sig vara till nytta mer än en gång på resan...

Resan gick snabbt och smidigt och till slut skramlade vagnarna in på Sorentos station.  Följde strömmen av människor ner till hamnen där vi löste biljett till Capri och hoppade på en av många färjor som gick i skytteltrafik mellan fastlandet och ön. 

Solen gassade från en klarblå himmel och fartvinden svalkade när vi var ute på havet.  Översta däcket var fullt av folk som njöt av sol och bris.  Öl och drickaförsäjningen gick som smör i solen.

Framme i hamnen på Capri svärmade turisterna som Egyptens gräshoppor.  Man fick tränga sig fram vart man än skulle i hamnen.  Till slut lyckades vi pressa oss in på en uteservering och beställa in lite dricka och göra upp planerna för dagen.  Tog beslutet att åka buss till en annan by längre in på ön.  Köpte biljett och ställde oss i kön.  Nu kom dom minsta bussar vi någonsin sett.  Dom var nästa lika långa som breda.  Såg ut som stora leksaker när dom puttrade omkring på smågatorna.  Här knödde man in folk i bussarna så det såg ut som en fototapet av människor från utsidan.   Nu bar det iväg som det gällde OS-medalj i serpentinkörning.  Bussarna måste varit måttbeställda för om vi tyckte att Italienarna hade små marginaler innan så var var dom noll nu.   Vi snackat om cm från andra bussar och backspeglar fick fällas in för att inte mosas mot bergsväggen !!   Man blev imponerad av chaufförernas skicklighet för inte en enda gång skrapade vi emot någonting fastän det var centimetrar.  Chauffören var en glad kille och lät alla hästarna i motorn jobba så det stod härliga till.  Tidtabellen skulle hållas.  Det gällde att hålla i sig.   

Vi hoppade av vid ett litet torg i en av byarna uppe i bergen.  Här var det mycket lugnare och vi strosade in på en av gågatorna och här härskade ett skönt lugn mellan små pittoreska affärer och caféer.  Helmysigt och avslappnande.   Affärerna var av lite finare klass och prislapparna därefter.  Men det var fina grejor och Kristinas huvud snurrade som en radar när vi gick förbi alla affärer.  Hon visade intresse för en affär som sålde utsökt och vacker keramik där temat var citroner.   Innehavaren var nog Don Juans urfader för han charmade Kristina så hennes öron blinkade röda som stoppljusen vid en tågkorsning.  Prutning fixade han själv och hade han bara haft hennes PIN-kod så hade vi haft 100 kilos övervikt med oss hem på flyget fortare än en ficktjuv fiskar upp en plånbok ur en bakficka.   

På tal om ficktjuv.  Efter en stund stod jag och tog foto en bit från gränden och fick bara en känsla av att något var fel.  Tvärvände mig om och där står en ung man bara en meter ifrån mig , våra blickar mötte i en halv sekund , sedan tvärvände han och gick därifrån med snabba steg och försvann som en vessla ner i en angränsande gränd.  

Vi strosade vidare och Håkan hittade en hatt som var som klipp & skuren til honom.  När han har hatten och solglasögon på sig , cigarren i munnen så hade han haft en given roll i Gudfadern.   

När vi tittat oss mätta på allt det fina i gränderna tog vi smurfbussarna ner till hamnen igen.  Lyckades knö oss in på samma Cafe´igen i väntan på färja till fastlandet.  

På färjan satt jag bredvid ett par från Canada och vi började språka lite.  Jo , dom kände till Sverige.  Tyvärr var det pga av alla dödsskjutningar och andra tråkigheter.  

-We have always thought Sweden was a calm and safe country.   Tråkig bild omvärlden tycks ha om Sverige.  Synd !!

Vi pratade även om trevliga saker.  Berättade att vi varit uppe på Vesuvio och tittat ner kratern.   Dom hade varit på vulkanen Etna på Sicilien.  När dom var på väg upp så fick den ett utbrott från en sidokrater.  Det mullrade så det kändes i bröstet och hela berget skakade så stenarna hoppade på marken och dom fick hålla i varandra för att inte ramla.  Han erkände att dom blev skiträdda och trodde att deras sista stund var kommen.   

Här fick ingen gå upp utan professionella guider i små grupper.   Deras guide hade ständig radiokommunikation med en central som hade stenkoll på hur vulkanen mådde och vad den hade för sig.   Han fick snabbt besked att det var bara en liten puff från en sidokrater , inget att bry sig om.  Guiden gäspade och gick vidare.  Kanadensarna bad till gud.   

 Framme Sorento tog vi tåget hem igen.  Det blev lite strandtid medans jag satte mig med paddan i skuggan med kall i näven.  Najs...

Nu var det dags att äta och vi vandrade iväg mot slottets väldiga portar för att komma ut från området och ut till staden.   Men nu var portarna stängda !!?!   

Det fanns en tjock dörr i porten men vi kollade om nyckeln passade så vi skulle kom in igen.  Nä , det gjorde den inte.  Vi höll på en bra stund och letade överallt på väggarna på att lura ut hur vi skulle kunna öppna porten när vi kom tillbaka igen.  När vi nästan gett upp kom en man och visade oss hur man gjorde.  I nyckelknippan satt en svart liten plastpinne.  Den skulle man hålla mot en anonym dosa på väggen.  Plötsligt vaknade dom gigantiska portarna till liv och stora elmotorer började sakta och med gnisslande metalljud öppna portarna i mörkret.  Kände som en overklig scen i ”Sagan om ringen”.  

När vi gått ut började portarna med samma kvidande gnissel sakta stänga sig.  Med en dov duns small portarna ihop så det ekade i gränden och känslan av en ointagligt borg var påtaglig.  Vi vandrade iväg i den trånga gränden som bara lystes upp av några enstaka gatlampor i mörkret.  Hade det kommit en medeltida riddare på sin häst hade vi inte höjt på ögonbrynen.  Tänk vad omgivningen plötsligt kan få en att resa i tiden.  Vi hoppades dock att våra lilla svarta plastnyckel skulle få oss tillbaka till 2018 när vi kom till porten igen.  

Vi valde vår favoritrestaurang som låg utmed havet på en klippa ca 100 meter över havet.  Utsikten över ett upplyst Neapel var fantastisk.   Nu tänkte vi sätta våra underbara kypare på prov.  Vi var sugna på en Carbonara och det fanns inte menyn.  Vår vän slog ihop med händerna och låg lite finurligt samtidigt som damerna började flaxa med ögonfransarna.  Damerna vann.  Han sa på sin underbara engelska med italiensk brytning så damerna flaxade ännu mer med ögon att han skulle prata med kocken , log lite illmarigt när han bugande backade från bordet.  

Vin beställdes och serverades.  Kristina , Håkan & Bibbi var rent lyriska över dessa kvalitetsviner som serverades här.  Jag tyckte att ölen smakade lite extra gott här !!   Alla nöjda.  Nu steg spänningen när kyparen kom med rykande tallrikar toppade med Carbonara.  

Carbonara smakade sagolikt och vi berömde den med alla superlativ vi kunde finna på engelska.  Vår kyparen höll på att spricka av stolthet.    

Vi höll på att spricka av nyfikenhet när vi stod framför dom stora portarna i ljuset av svaga lampor och Kristina förde sakta den magiska nyckeln mot väggen.   Med ett ödesmättat gnissel började portarna sakta öppna sig och ljuset från det upplysta slottet började sila sig igenom springorna på porten som det stod ett UFO där inne.  Mäktigt , och samtidigt skönt att veta att vi skulle få sova i våra sängar i natt , mätta och belåtna.