Welinders reseblogg.blogg.se

Idag var det dags att bestiga vulkanen Vesuvio. 

Bilfärd dit på 30 minuter och en nätt promenad upp till kratern och ta en selfie.  Lätt som en plätt.  Jo tjena.  

Hur vi än Googla så blev inte kloka på vilken av dom fyra vägarna som snirklade sig upp på Vesuvio man skulle ta för att komma dit turister ville ta sig för att kika ner i kratern.  Vi försökte tänka logiskt och kom fram till att vägval B måste vara den rätta vägen till himmeln.  Nöjda med detta beslut och självförtroendet på topp puttrade vi iväg.  Passerade några betalstationer.  Vid en av fållorna tog det lite för lång tid för det Italienska humöret.  Då börjar man backa , trängas och helt ogenerat köra tvärs över filerna för att komma till en snabbare fålla.  Ingen höjer på ögonbrynen utan alla följer samma mönster. 

När vi tillslut kom fram till betalautomaten så skulle Håkan betala med mitt kort.  Givetvis fastnade kortet i automaten och gick inte att få ut.  Tur är så har jag alltid en Victorinox på mig och med hjälp av kniven kunde Håkan bända ut mitt kort igen.  Det är alltid bra att ha en kniv på sig.  

Körde genom ruffiga områden med slitna hus men till slut dök skyltar upp med en vulkan på och under stod det Vesuvio.  Vi måste vara på rätt väg.  Branta vägar uppför berget och vi passerade hela skogar som var helt svarta efter skogsbränder.  Mitt i allt den sönderbrända skogen låg gigantiska villor / konferensanläggningar byggda i vit sten och marmor.  Men vi såg inte en enda människa förutom lite personal som gick omkring och sopade.   Man fick lite maffiakänsla när man körde där.  Vi kämpade oss vidare på kassa vägar som skulle fått en känguru att bli sjösjuk.  Fjädringen på Forden fick verkligen jobba.   Efter en stund insåg vi att vi var helt ensamma på vägen.  Plötsligt kör vi förbi ett gigantiskt svart stenblock som var uthugget som en dödskalle !?!  Stället kändes lite skumt och det fattades bara att dom skulle börja spela vemodig fiolmusik från Gudfadern på radion.  Till slut kom vi fram till en bastant grind rakt över vägen som var stängd och låst med ett stort hänglås !?   Fanns skyltar men inget läsbart för Svenska turister.  Men bokstäverna talade sitt tydliga språk. Hit men inte längre !  Bara att vända om och knappa in alternativ A på GPS:n.   

40 minuter senare efter en hårresande serpentinvägar så det slog lock i öronen stod plötsligt en man mitt på vägen och tog betalt för parkering.  5 Euro fattigare svängde vi in på parkeringen som visade sig bara vara en vanlig väg in i den uppeldade skogen där man parkerade på ena sidan.  Att det blev kaos vare gång en bil skulle ut och en bil skulle in var en vardaglig sak i Italien.  Lite  handviftningar och några uppiggande hejarramsor så det blev imma på insidan av vindrutan så löstes man dessa små problem.  Alla nöjda och glada när man fällt ut backspeglarna igen.  

Efter att ha vandrat tillbaka till biljettmannen kunde man nu lösa en ny biljett till en buss som körde folk upp till ”Ticketoffice” vid vulkanen.  

4 friska nordbor med pigga ben började istället med spänstiga steg gå uppför vägen.  Man har väl gått uppför Söderåsen många gånger.  Hö , hö..

Efterhand blev stigningen liiite brantare och som sög musten ur dom bästa vadmuskler.  Efter några flämtande pauser och omkörda av 3 bussar med glada och utvilade turister i var vi framme vid ”Ticketoffice”.  

Köpte biljett för inträde till vulkanen.  Där stod vi med biljetter men såg ingen vulkan !?   Nä , det var en 300 meter rask promenad/klättring uppför bergssidan i rullgrus och aska.  Bara att traska vidare.  Utsikten från stigen mot Neapel var fantastisk.  Klart väder gjorde att man såg hela staden framför sig och det blå havet.  Här kunde man stå och bara titta en lång stund. 

Äntligen skymtade man kanten på kratern och när man kom hela vägen upp fick man grepp om hur gigantisk kratern är.  Man blev ödmjuk inför synen och försökt föreställa sig kraften när hela kraterns diameter var som en vrålande jetmotor som vid utbrott vräker upp tusentals ton glödande sten , lava och aska flera tusen meter rakt upp i luften.   

Noterade att det pyste upp lite vit rök bakom några stenar.  Det kändes som man gick runt munnen på ett gigantiskt monster som andades vit rök och som viskade till oss , jag är inte död , jag bara sover , och jag kan vakna när jag vill , bara så du vet !    Ibland känner man sig väldigt liten och obetydlig inför moder jord.  

När kratern var filmad och fotograferad ur alla vinklar började nerfärden.  Att gå i nerförsbacke full med rullgrus och aska kräver sina offer.  Lite längre ner stod en ambulans och personalen satt och tvättade ordentliga hudskrap på en kvinna som antagligen gjort ett duktigt magplask i gruset på väg ner.  Vi tog det försiktigt men skosulorna tappade greppet flera gånger.  Vi klarade oss dock helskinnade ner till ”Ticketoffice”.   Damerna ställde sig i kön för att åka bussen ner till parkeringen medans alfahannarna vandrade med hurtiga steg och raka ryggar ner mot parkeringen. 

Knappade in rakaste vägen på GPS:n och 30 minuter senare pressade Håkan in Forden i en parkeringsficka framför slottet.  Hemma igen efter en fantastisk upplevelse. 

Åt en lättare lunch och sedan tog Kristina , Håkan & Bibbi hissen ner till stranden.  Jo , du läste rätt.  Hiss till stranden.  Slottet där vi bor ligger längst ut på en klippa som stupar lodrätt ca 100 meter ner till en liten strand.  För att kunna komma ner till stranden och slippa gå 1/2 timme i tröttsamma trappor så hade man helt enkelt borrat en ett hål rakt ner i berget och installerat en hiss.  

Mobiltäckning dog när dörrarna stängdes.   Hissen var stor som en bajamaja och den tog ca 1 minut att avverka sträckan.  Man hinner tänka en del under den minuten när hissen försvinner ner i det mörka berget.  Skulle den fastna mitt inne i berget så skulle väl någon arkeolog gräva fram den om några tusen år.

Stranden var helt svart av lavasand och man hade byggt en pir längs med stranden av stenblock som var helt svarta.  Här trivdes min vänner. 

Jag tog istället tillfället att prova min nya drönare.  Hittade en folktom terrass vid stupet.  Jag har tränat en del hemma så men vill ändå vara borta från folk när jag ska flyga.  Lyfte och styrde ut över havet , kändes säkrast så om den skulle störta.  Kom snabbt på att här fanns häftiga uppvindar längs klippan som skapade turbulens och lite andra överraskningar vilket gjorde drönaren svårstyrd.  Plötsligt bröts kontakten med drönaren och den drog iväg som en kryssningsrobot ut över havet.   Fick dock snabbt kontakt med den igen och efter lite krångel med vindarna lyckades jag landa den igen.  Drönaren får bli i sin väska.  Får träna mer där hemma.  Man ska ha respekt för dessa små flygande maskiner.  Landar den på fel ställe är det inte roligt längre.  

En erfarenhet klokare gick jag till poolen istället och skrev lite i blocken och sorterade bilder.  Satte mig här för jag hade nyckeln till lägenheten och Kristina , Håkan & Bibbi passerar här när dom kommer från stranden.   

Efter en stund ringer telefonen och det är Kristina som undrar var jag är ?  Dom har legat vid poolen en lång stund utan att se mig.  

• Öh ? , Jag sitter också vid poolen !? 

Nu hör Kristina plötsligt min röst utan telefon !

Visade sig att vi satt på var sin sida om häcken som finns på poolområdet.  Där hade vi suttit en bra stund , bara 2 meter från varandra och undrat när den andre skulle behaga att dyka upp.  Blev kvällens garv.