Welinders reseblogg.blogg.se

Vaknade och hade ont i hela kroppen.  Sängarna är nog tillverkade av samma tillverkare som gör bänkskivorna i marmor.   Håkan & Bibbi hade dock sovit gott då dom gillar hårda sängar.  

Utan för fönstren sken solen och inte ett moln på himmelen.  Ett gott tecken. 

Efter frukost i vårt lilla mysiga kök packade vi en roadtrip längs Amalfikusten.  

Håkan lyckades manövrera ut bilen ur vår minimala P-ruta utan varesig repor eller bucklor.   Min GPS i Paddan ville inte alls åka på någon roadtrip idag.  Vanliga tjatet om uppdatering annars funkar inte app en ihop med bla. bla..  Inget större problem då Håkan är van att använda sin telefon som navigator och Forden hade en utmärkt GPS i panelen.  

Amalfikusten är ett ställe alla borde besöka någon gång i livet.   Dessa slingrande vägar som hänger ut på bergkanterna får en att tappa andan ibland.  Håkan höll hårt i ratten och ibland var det inte många centimeter mellan backspeglarna på ena sidan och vägräcket på andra sidan.  På andra sidan vägräcket var det fritt fall på si så där 100 meter rakt ner i det azurblå medelhavet.  Med stor förundrar studerade man andra bilister som körde här i ett tempo som fick en att baxa samtidigt som många satt med mobilen i ena handen.  Scootrar som höll dubbla hastigheten , gjorde omkörning och lyckades slinka emellan bilarna som om dom vore insmorda i ullfett.   

En scooter som körde om med två personer på hade dessutom en stor Golden Retriver sittandes fram.  Jycken tittade ut på vänster och svansen släpade i gatan på högersidan.  Scooterförare och dess passagerare måste ha en egen skyddsängel som jobbar hårt.  

Stannade på en parkering där en bonde stod med sina frukter och grönsaker som han sålde direkt från lastbilen.  Kristina valde ut några aprikoser och lite vindruvor.  Bonden drog fram en gammal handvåg från världskriget och justerade dammiga motvikter.  Han kisade lite när han försökte läsa av den obefintliga skalan och sedan klämde han till med 18 Euro för några aprikoser och en klase vindruvor !!!!

Runt varje kurva öppnades nya vyer som fick oss att tappa hakan.  Vi kunde inte titta oss mätta på allt som passerade.   Vi lämnade bilen på en parkering i byn Maiori.  Här finns en stig som går över sluttningarna med citronodlingar och man kommer slutligen ner till grannbyn Minori.   En maffig trappa rakt upp på berget och sedan några branta gator.   Plötsligt slits tystnaden isönder av kraftig explosion , snabbt kommer flera explosioner.  Först känns det obehagligt men då ser vi att det är ett fyrverkeri , mitt på ljusan dag. ??   Här kör dom inte med några mesiga Kinapuffar.   Italienare vet hur man packar krut.    Det roliga var att någon minut efter detta fyrverkeri var avklarat drog ett nytt fyrverkeri igång längre upp på berget vid en annan by.  Det gick inte av för hackor det heller.  Smällarna studsade mellan bergsväggarna.  Vi spekulerade en stund vad fyrverkeriet var till för.  En vänlig kraftmätning mellan olika familjer , festligheter på G eller något religiöst ?   Vi får nog aldrig veta men imponerande var det.  

Vi fortsatte vandringen och snart var vi inne i tät och snårig terräng på små stigar som slingrade sig fram på den branta bergssluttningen.   Rader av citronodlingar fanns på båda sidor av stigen och höjde man på blicken såg man ner i ravinen och ut över havet.  Citronerna var inte mogna ännu men man kände ändå den friska doften av citron.  Vi stannade vid en vattenkälla , sköljde nyköpta aprikoser och satte oss ner och titta på utsikten och åt jordens godaste aprikoser.   

Nere i Minori var vi ganska knäsvaga och en enkel restaurang vid stranden stillade våra behov av både dryck och mat.   Det tar på krafterna att vandra i 30 graders värme.    En snabb promenad tillbaka till Maiori där vi hämtade ut bilen.  Tog en stund då dom först inte hittade bilen.  Men Bossen hade koll och röt till så hängbjörkarna stod i givakt.  1 styck Ford S-max stod framför oss efter några sekunder.  

Vi körde vidare mot Ravello där det finns en exklusiv villa högt upp på berget med en trädgård som är ett mecka för dom som gillar klorofyll i alla dess former.  Det var dessutom ett av Greta Garbos favoritställe.  

Vägen upp dit skulle få en rutinerad bergsget att svettas.   

Efter några kurvor kommer en turistbuss i bra fart och han tog hela vägen utan att bry sig vad som fanns i kurvan.  I kurvan fanns en Ford S-max med fyra Svenskar som såg döden i vitöga torn upp sig framför motorhuven.  Bussen tvärnitade och marginalerna mellan oss och bussen fick mätas med skjutmått.  

En turistbuss på 10 ton med en Italiensk chaufför i är inget man bråkar med.  I med backen.  Backade Håkan 10,2 cm så följde bussen efter med 10,2 cm.  Han bjöd inte på något utrymme.   När si så där 5 bilar hade backat och krånglat sig åt sidan tryckte sig bussen förbi och dånade iväg till nästa kurva.   

Håkan började köra in i kurvan igen.   Då kommer det en ny turistbuss in i kurvan med en lika galen chaffis i full fart och brölar med tutat........  I med backen..

Efter många kurvor och något bussar svänger vi in på parkeringen till villan.   Efter ännu en skohorns-parkering vandrade vi upp mot villan.   Visade sig vara en hel by som bara var så genuint mysig som bara en Italiensk bergsby kan vara.  Vandrade bort till villan , löste entrébiljett och damerna var i himmelriket.  Här fanns det mesta i rabatterna som tilltalade våra grönfingrande damer.  Höjdpunkten var dock när vi kom ut på terassen.  Wow , den utsikten går inte att beskriva.  Ca 300 meter över havet och 200 meter helt lodrätt ner där bilar och hus såg ut som leksaker.   Det var bedövande att bara stå där och titta på utsikten.   

Vi belönade oss sedan med riktig Italiensk glass.  Det gick ner många kulor. 

Hemfärden gick på andra hållet med oräkneliga kurvor.   Håkan fick ratta friskt och ducka för scootrarna men vi kom hem helskinnade och utan varesig bucklor eller repor.  

Kvällen avslutades på en Argentinsk restaurang.  Håkan fick sin blodiga biff och damerna fick sina grillspett.  Jag som är lite kinkig när det gäller rött kött hade jag en lång diskussion med kyparen och hon förstod exakt vad jag ville ha och skulle noga övervaka processen i köket.  Köttet kom in , jag delade det och det var naturligtvis rött.  Det åkte ut igen.  Andra gången var det perfekt och alla var nöjda och kyparen kunde andas ut.