Welinders reseblogg.blogg.se

I natt hade alla sovit som klubbade sälar.  Sköna mjuka sängar trots att fjädrarna i madrassen hade sin högtid någonstans runt världskriget.  Madrassen var V-formad så man låg som i en kokong , tryggt och omhuldad. Dessutom gungade det inte och en hel del goa öl i baren gjorde sitt.  

Drog undan gardinerna och solen lös ännu en gång från klar himmel.  

Frukost på hotellet skippade vi och istället handlade vi i den lokala mataffären där dom sålde allt från råttgift till oätlig fruktpudding.     Bara några kilometer utanför Braemar ligger Braemar castle.  Vi stannade där , satte oss på muren och åt våran frukost med slottet i bakgrunden samtidigt som solen började värma upp luften.  Underbart och vi drog ut på frukost en stund.  

Mätta och belåtna så var vi hungriga på nya vägar att köra på.  Vi skulle inte bli besvikna.  Vi befann oss fortfarande i en nationalpark med en fantastisk natur.  

Genom täta skogar med tjocka lövverk och sedan kom vi ut på öppna hedar där hela landskapet var täckt av sammetsgrön vegetation och man såg flera mil framför sig ibland.  

Ett avsnitt var magiskt.  Mikael , som är den gasgladaste av oss , låg först och jag låg strax bakom honom.  Vi kom över en kulle och framför oss hade vi ett förföriskt landskap av kullar och enorma gräsområden.  Inte ett träd eller buske som skymde sikten.  Vägen slingrade sig som en orm framför oss till horisonten.  Asfalten var ljus och fin.  Inte en bil i sikte.  Bara vi och vägen.  Nu växte hornen ut.  Mikael drog på och jag hängde med.  Kurvorna var precis lagom skarpa och njutningen var total när långa svepande kurvor efter varandra försvann i backspegeln och nya kurvor hela tiden dök upp framför oss.  Sköna nerlägg och motorns hela register kom till användning.  

Full harmoni med vägen , motorcykeln och mig själv.  Stunder då man ler bakom visiret. 

Den brutala verkligheten skulle dock snabbt göra sig påmind.   När vi kom in i skogen igen så körde vi åter i lugnt och makligt tempo.  I en nedförsbacke på en smal väg kom en skarp sväng till vänster och sedan över en liten stenbro.  Inga problem tills jag såg grussträngen som låg mitt i kurvan.  Satan !!!   Svänger jag i gruset så kommer jag att gå omkull och svänger jag inte kör jag rakt in i bron stenmur.  Bromsade så mycket det gick , sedan sneddade jag över gruset och när jag kom på asfalt igen hade jag en meter till stenmuren på bron.  Blev ett brutalt nerlägg efter grussträngen för klara situation.  Det gick på millimetern.  Jonas kom precis efter och jag han se i backspegeln hur han fick släpp på bakdäcken i gruset och bakhjulet på hojen kasade 20 cm i sidled innan det fick fäste igen.  Han lyckades parera sladden och han kunde styra undan från stenmuren.  Janne kom direkt efter och hamnade också i gruset och fick släpp på båda hjulen men även han lyckades rädda situation.   Lång vana att kör Mc , reflexer och att man kan hantera sin hoj räddade situationen.  Mikael och Daniel lyckades undvika gruset.  

Nu kom vi ner till Port Agustus som ligger längst ner vid sjön Loch Ness.   Vi stannade och åt lunch.  Därefter körde vi längs sjön och spanande efter sjöodjuret , dock utan framgång.   Vi stannade för att Mikael vill ha badat i sjön.  Det blev dock bara fötterna som doppades.   Om det var rädslan för odjuret eller det 11 gradiga vattnet fick vi inte veta.   Vi stannade till längre fram på ett turisthak som hade en modell av sjöodjuret , Nessie.  Vi parkerade motorcyklarna framför odjuret och fotade ur alla vinklar , hängde över odjuret och tog nya bilder ur nya vinklar och som avslutning ett totalt utflippat gruppfoto.   Personal och gäster i restaurangen mitt emot har nog fått en helt annan uppfattning om Svenskar medelålder män som kör motorcykel.  

Nu tog vi sikte på vårt hotel för natten som ligger i byn med det underbara namnet "Muir of ord".   En 1 kilometer lång allé som aldrig fått något underhåll och som man hade behövt en stridsvagn för att ta sig fram på.  Träden i Allén var ihopväxt som en grön tunnel som förde tankarna till en Walt Disney film.   När allén tog slut låg där en  gammal typisk Engelsk herrgård.  När vi rullade upp mot kråkslottet kom två stora svarta labradorer rusandes och skällde så det ekade mellan träden , visade tänder för att visa vem som bestämde.  Det såg ut att ha svårt för att bestämma sig för vem dom skulle bita först.  Men vår evige diplomat , Daniel , hoppar av hojen och sekunden senare ligger båda lapparna på rygg med svansarna lätt viftandes medens Daniel kliar dom dom på magen.  

En gammal man kom nu körandes i en åkgräsklippare.  Han hoppade av ,hälsade oss välkomna och han såg ut som statiskt från Tv-serien "hem till gården" och kunde nog dra en hel del historier om andra världskriget.  Såååå engelskt det bara kunde bli.  Han var helskön med sin dialekt där man förstod varannat ord men det räckte för att vi skulle förstå vad han sa.  Han kommenterade allas motorcyklar och hade torr humor så vi gapskrattade allihopa.  Underbar man som var lika charmig och mysig som barbapappa. 

Fick senare reda på att huset var 430 år gammalt !!!  4-3-0 år !!!!   

Huset var alltså 248 år gammalt när USA födde som nation.  Sug på den !!!  

Att gå in i huset var som att stiga in i en tidskapsel. 

Fanns inte en rät vinkel någonstans.  Dörrar var sneda och avsågade för att följa golvet lutning som tydligen ändrade sig genom åren.  Det knarrade i alla golven , dörrar hade olika höjd och gnisslade och det var korridorer och trappor överallt.   

Inredning , heltäckningsmattor över alla golv och trappor , storblommiga tapeter , blytunga gardiner , stora fåtöljer , öppna spisar och uppstoppade djur gjorde att det var så engelskt det bara kunde vara. 

Personalen var genuina skottar och slog knut på sig själva för att vi skulle trivas.  

En yngre man stod både i baren och serverade oss öl och satte på en gammal  grammofon med en raspig vinylskiva med Queen så det dånade i baren.  Vi bara häpnade !!

Om han hade en tvillingbrorsan vet vi inte men misstänkte det då han serverade oss öl , sedan rusade han iväg till receptionen för att ta emot gäster.  Plötslig var han i matsalen och serverade mat och dricka till gästerna.  Sekunden senare kom han som ett skott genom korridoren med sänglinne och däremellan frågade han flera gånger om allt var bra och om vi ville ha mer öl. Alltid med ett leende och svett i pannan.   Makalös kille.  Detta var som "Pang i bygget"  fast utan John Cleese.

Åt kunglig av maten som naturligtvis var närproducerat.  Allt sköljdes ner med öl som bryggts på det lokala bryggeriet.  

Mätta som boaormar tog vi en promenad i omgivningen rund dammar och häng där hjortar vandrade omkring.   

Har varit en bra dag med en fin avslutning.