Welinders reseblogg.blogg.se

Det var en varm natt så dom flesta sov dåligt.

Frukostbuffén var dock över förväntan och fick oss alla gott humör.  

När vi var redo rullade vi iväg mot Amsterdam.  Blev en hel del tråkig motorväg.  

Men när vi rullade in i Holland förvånades man hur fint allt var.  Här lägger man ner sin själ i att det man bygger ska bli något ut över det extra.  Många hus och trädgårdar har fått det där lilla extra.  Vissa hus var rena sagoslotten.  Nya bostadsområden med hus i fräck design och vattenkanaler där man kunde åka med mindre båtar i.  

Alla broar över vägar hade dom gett fria händer till designer som verkligen släppt lös sin kreativitet utan hämningar.  Och vilka häftiga broar och viadukter , WOW !!!!!  

Vi körde längs med havet på vallarna som Holländarna byggt.  Inga dåliga högar dom släpat ihop.  

Som sagt , mycket trafik och då kan situationer uppstå.  Något Daniel brutalt fick erfara.  Han körde om en långtradare strax innan en broöppning.  Vi stannade vid broöppningen och långtradaren kom ifatt och det var någonting som hade retad upp chaffisen.   

Daniel satt lugnt i sin lilla värld under korkeken och filosoferade om något vackert.  Långtradaren smyger upp bakom Daniel och drar i tryckluftshornen , som han nog köpt från ett fartyg.  Stackars Daniel höll på att ramla av motorcykeln och blåsa hål i kalsongerna.  

Daniel är en väldigt lugnt och behärskad person , till en viss gräns.  Det gränsen försvann nu som en fis dimman.  Han blåste upp sig så jackan nästan sprack , började gnissla tänder och stampade med bestämda rakt mot långtradaren med en uppsyn så en pitbull terrier hade börjat jama som en kattunge.  

Långtradarchaufförer var av kalibern , svettig nättröja , mer hår på axlarna än en ryamatta , 3-dagarstubb , mer hår i näsan än under armarna och såg allmänt ut att ha jävligt klena studieskulder.  

Allt stannade upp och alla följde det som nu såg ut att sluta med något som kravallpolisen fick reda ut med tårgas och polishundar.  

Daniel är en diplomat med fingertoppskänsla och kan tala om för någon mellan raderna att han korkad som en badboll för att direkt och smidigt vända diskussionen  med skämt så alla skrattar och tycker livet är kul igen.  

Till slut gick Daniel därifrån med ett leende på läpparna och chaffisen garvade så man såg båda tänderna.  

När vi kom över bron så tutade vi på chaffisen och han tutade tillbaka och alla vinkade glatt till varandra med långfingret.  

Vi lyckades smita runt Amsterdam och slapp den mördande storstadstrafiken.  Vi var i god tid och färjan låg inne vid kaj så det var bara att visa biljett , få spännremmar att fästa motorcykeln på däck , sedan körde vi och ställde oss i kön där det redan stod 100 motorcyklar.  En vacker syn.  

Nu vinkade personalen att det var dags att köra ombord.  Inga problem tänkte jag , bara att köra ombord som vi gjort på övriga färjor.   Detta var dock ingen vanlig färja. 

När vi körde ombord skulle vi upp andra våningen via en gigantisk stålramp som reste sig vägg framför oss.  Gulp !   Det var jämn gas på låg växel med högt varv som gällde och inte tveka när man väl börjat köra uppför den branta rampen.  Hade man stannat i den backen och börjat glida bakåt så hade cykeln blivit skrot och man hade antagligen fått åka ambulansflyg hem.  

Alla klarade det och snart stod vi packade som sardiner och nu började ett spektakel när alla knuttar i full mundering skulle ligga och krypa på däcket för att surra fast sina hojar. Svetten sprutade om oss och man fick höra långa ramsor på många olika språk som man inte kan hitta i någon bibeltext.  

I ett långt gåsaled med mc-knuttar som pustade och stånkade sig igenom trånga korridorer och till slut hade alla hittat sin hytt.  Vi hade en hytt för 5 personer med havsutsikt.  

Helt ok hytt och snart hade vi packat upp och gjort det hemtrevligt.  (Våra fruar kanske hade uttryckt det lite annorlunda).    Whiskey , öl , chips och choklad åkte fram och det var lite förfest innan det var dags för middagsbufféen i stora matsalen.  

Buffén gick inte av för hackor och vi åt som utsvultna hästar på en havreåker.  

Apmätta och livremmen i sista hålet vaggad vi tillbaka som ett gäng fetgumpade ankor.   Tanden borstad och när man väl låg i kojen kände man hur båten gungade sakta av långa sugande dyningar medens den ånga vidare mot Newcastle.