Söndag 10 Juni. Kaos och magsår i kvadrat
Jag planerade större delen av boendet på resan och höll koll på när färjorna gick. (Skulle hålla koll) Utan att titta en extra gång i tidtabellen för färjan mellan fastlandet och Islay , dit vi skulle idag , förklarade jag lika självsäkert som blind höna sparkar en räv på smalbenet att båten avgår från fastlandet klockan 09:10 och är framme i Port Ellen på Islay klockan 12:10. Eftersom jag beräknade att vi hade ca 2 timmars körning + 1 timme för paus , mat och tankning så var vi tvungna att köra 06:00 från hotellet. Vilket innebar att skulle missa frukostbuffén och köra i dimma och dis. Ljudliga protester med tunga suck , pust och stön från gruppen men fakta är fakta. (Om man har rätt fakta vill säga)
Vid femtiden masade sig alla grymtande upp och med ett öga öppet samlade ihop sina pinaler och började i den råkalla morgonen stuva ner allt i packväskorna. Tänkte att dom kommer att tacka mig senare för att jag manade på dom som en stark ledare. ( Oj , vad det skulle skita sig)
Utan att någon fått sitt morgonkaffe (Det är nära gränsen vad vissa klarar) rullade vi iväg mot Kennacraig där färjan avgår ifrån. Morgonen var frisk och stärkande (Tyckte jag) när vi susade fram på dom dimmiga vägarna. Det blev en skön körning för det fanns inte en bil ute vid denna tidpunkten en söndagsmorgon. Hittade en bensinstation där vi svängde in och tankade. Dom hade även ett digert sortiment på matvaror så jag förslog till min lilla grupp att vi skulle köpta frukost och sätta oss på muren och i naturens stillhet njuta av kaffe och färska bullar medans solen vackert jobbar sig upp himlen och värmer oss. (Jo säkert).
Vi handlade det vi ville ha till frukost och satte oss på muren. Där dog den tänkta idyllen. Från ingestans överfölls vi av miljarder hungriga rabies-knott. Dom kröp i hårbotten , ansiktet , på maten i , i näsan och öronen. Vi höll på att bli tokiga. Daniel som har liiiiiite lägre tröskel vad gäller humör än oss andra fick utbrott på knotten så en hungrig grizzlybjörn hade pinkat på och tappat pälsen. Ända sättet att undgå knotten var att gå runt i snabb takt och äta samtidigt.
Hade någon morgonpigg person tittat ut genom fönstret och sett fem knuttar helt ostrukturerat vandra omkring på bensinstationen , skrikandes , viftandes och tuggandes på ostmackor så hade dom nog ringt en ambulans som kommit med en såda där vit jacka med knäppning på ryggen.
När frukosten var avklarad och vi spottat ut dom sista knotten förklarade jag att ett litet bakslag var inget att gnälla om. (Knotten skulle bli det minsta orosmomentet) Vi rullade vidare i snabb takt för att inte missa båten och till slut svängde vi ut på kajen där färjan låg.
Lustig , inte bil i närheten , kontoret var stängt , fiskmåsarna sov och färjan låg helt öde med alla dörrar och portar stängda. Fick en obehaglig känsla att något inte stämde. Det fick dom andra åxo och tittade strängt på mig. Snabbare än en anka skiter fick jag upp tidtabellen ur topboxen. SHIT !! Log det bästa leendet jag kunde uppbringa. Kära vänner , en mindre felläsning har skett. Båten går inte förrän 10:00. (Klockan var nu 08:20) (Missat en timmes sovtid , missat stora frukostbuffén , inget kaffe , körning i dimma och dis och uppätna av horder av knottjävlar) Hade det funnits tjära och fjädrar i närheten hade jag nog fått en ny profilbild på Facebook.
Nåja , detta knappt märkbara missöde överslätades ganska snart av att Jonas hade på sin lott att ordna boende på ön och boka en rundtur på Bowmore distillery. Boendet var fixat men han hade ingen adress eller telefonnummer till ”Kate” som den mystiska damen hette. Han fick inte fram det på sin Ajfön. Han hade bokat på paddan och synkningen mellan enheterna hade inte funkat.
Men Jonas hade mailat adressen till mig så jag lyckades hitta mailet och vi fick en adress. När han skulle boka tid på Bowmore så fanns det bara en tid kvar för guidad tur. Den startade klockan 12:30. Färjan skulle vara inne i Port Ellen hamn 12:10 och enligt Google maps skulle det ta 17 minuter att köra mellan Port Ellen och Bowmore. 3 minuter till godo !!! På håret med det skulle nog gå. Nu kunde väl inget mer gå fel , eller ?
Kontoret öppnade och vi ställde oss snällt och förväntansfullt i kön och när det var vår tur bad vi artigt att få köpa fem biljetter , förare + Mc , till Port Ellen. Hon tittade trött på oss över glasögonen och frågade om vi bokat plats i förväg för färja är fullbokad sedan en vecka tillbaka. Vi såg nog ut som fem gökur med luckan öppen och kände hur sista hoppet att ta oss till ön försvann som en fis dimman. Damen i kassan började knappa på datorn och sa att hon kunde trycka in 2 motorcyklar på färjan. Sedan fick dom se hur mycket plats det fanns kvar när allt var lastat. Vi tog chansen.
Nervösa som julgrisar i december väntade vi otåligt när lastning började. Plötsligt hoppar det fram en kille och skrek. Two bikes now !! Faaast !! Jonas och jag stod vid våra cyklar och var körklara på en sekund. In på färjan och blev förvisade in i ett hörn bredvid ett rostiga reservankaret. Spände fast cyklarna med spännremmar och sedan väntade vi nervöst på om övriga skulle få plats. Tills slut var alla bilar och lastbilar lastade och en besättningsman vinkade till Mikael , Janne och Daniel att dom kunde köra ombord. Puuuh !!!! Äntligen var vi fas med planeringen , nu kunde väl inget mer gå fel. (Jo tjena)
Överfarten var en ren njutning med strålande sol , spegelblankt hav och man kunde sitta ute och njuta av värmen. Alla små missöden var nu glömda , tyckte jag.
När vi närmade oss kajen i Port Ellen satt jag och Jonas redo på hojarna. Men det tog en evigheeeet innan färjan lagt till. Eftersom dom andra stod längre in på däck så bestämde vi att vi kör i förväg. Nu var klockan 12:16 när vi kunde dra iväg. Rundvandringen började om 14 minuter. Det var en 15 kilometer lång raksträcka med fri sikt till Bowmore. Hade det sprungit ut en kanin på vägen nu så hade det blivit två kaniner.
Med 20 sekunder till godo sladdade vi in på gården. Jonas kastade sig av hojen och sprang som dopad 100 meters löpare mot entrén. Gruppen skulle precis gå iväg när Jonas i full mundering slet upp dörren och sa att nu är Svenskarna här. Övriga rullade in på gården och skyndade sig in och vi fick lägga alla våra kläder bakom receptionen i stor hög. En minut försenad började rundturen på Bowmore distillery.
En ung och väldigt påläst tjej visade oss runt i fabrikens olika delar och berättade detaljerat hur man tillverkade Whiskey från råvara till gyllene droppar i flaskan. Efter rundvandringen blev vi visade in i ett provsmakningsrum med havsutsikt. Där stod 10 , 15 och 18 års whiskey för avsmakning. Vi fick dock ta med oss flaskorna då vi hade en liten bit att köra till vårt boende.
Vi handlade lite i shopen innan vi rullade vidare mot kvällens övernattning. Kunde väl inte ta så lång tid med tanke på att Bowmore inte är stort. När vi irrat omkring i 20 minuter utan att lokalisera huset fick vi till slut stanna bilar och fråga om dom visste vem ”Kate” bodde som hyrde ut rum. Här känner alla alla så nu fick vi en exakt beskrivning var ”Kate” bodde. Äntligen tänkte vi , trodde vi !
Framme vid huset knackade Jonas på. Ingen öppnade. Han bankade på dörren och ringde på klockan. Inte ett ljud från huset. Han kände på dörren , jodå , den var öppen. Han tog ett steg in och ropade. Tyst som i graven. Ingen bra idag. Där stod vi och idéerna började ta slut. Till slut lyckades Jonas och Daniel få fram ett telefonnummer. Olidlig spänning när Jonas ringde men till slut svarade ”Kate”. -Jonas darling , i will be home in a minut.
Efter några minuter kom en SUV och stannade bredvid oss. ”Kate” och hennes väninna satt i bilen och förklarade att vi inte skulle bo i detta huset utan lite längre bort !? Spänningen blev olidlig. ”Kate” körde före och stannade framför ett alldagligt hus. Här är det , ni har hela undervåningen för er själva. Det är inte låst så det är bara att stiga in. Sedan drog hon.
Vi bara tittade på varandra och försiktigt öppnade vi dörren. Men det var ett helt ok boende med vardagsrum , fullutrustat kök , stort badrum och schysta sängar. Parkering på baksidan av huset för motorcyklarna.
Nyduschade med T-shirten som luktade minst vandrade vi ner i byn. Först vattenhålet blev den minsta pub vi någonsin sett. Men vi klämde in oss och den första ölen slank ner. Sedan blev det en lokal pizzeria där dom serverade utsökta pizzor och skummade öl. Slutet gott , allting gott.
