Måndag 11 Juni. Mycket whiskey och lyxigt boende på landet.
Nåja , nu var det dags för frukost och den serverades där ”Kate” bodde så det blev en liten promenad på morgonen. Det var ”Kates” väninna som höll i frukosten. Hon var så glad och upprymd , antagligen för att hon fick se fem skandinaviska alfahanar samtidigt. Vi fick gå igenom huset och ut i uterummet där det var dukat. Vi noterade att vardagsrummet var nog det mest urtypiska som gick att uppbringa för hur ett Engelskt vardagsrum ser ut sedan Dinosaurierna dog ut .
Nu satt vi i uterummet bland badbollar , blomjord , virkade dukar , brandsläckare , hopfällda utemöbler , gosedjur och all skön skit och bråte. Mitt i detta står den glada gumman och tog upp våra beställning. Fanns att välja , omelett , vita bönor , korv , bacon , rostat bröd , kaffe , tea. Sedan försvann hon ut i köket och började sleva i grytorna. Snart kom gumman med rosenröda kinder och serverade oss frukosten som smakade alldeles utmärkt. Mätta och belåtna betalade vi för oss och traskade ner till huset för att packa ihop för vidare färd. Nu skulle det blir whiskey för hela slanten.
Eftersom färjan inte gick förrän 12:45 så satsade vi på att besöka några destillerier på vägen. Det finns många här på ön. Det var bara att följa vägen så dök dom upp lika tätt som falska vallöften. Först ut var Laphroaig där vi gjorde lite inköp i shopen. Här kunde man även registrea sig och då blev man automatiskt ägare till en del i torvmossen som tillhör Laphroaig. Namnet noterades nogsamt i stora tjocka loggböcker i gammal Engelsk stil. Sedan fick man en flagga och man kunde sedan gå ut i träsket och inmuta sin lilla bit av Skotskt territorium. Janne och Mikael klafsade stolta ut i och satte den Svenska flagga i myllan. För besväret fick man dessutom en liten Whiskeyflaska. Inte illa , med tanke på att jag inte dricker möget.
Nästa ställe var Lagavulin. Jonas favorit. Blev ingen flaska men lite nya kläder , annars nöjde vi oss med att titta oss omkring. Någon guidad visning hann vi inte med hos någon av ställena. Som sagt , vi hade en färja att passa som gick prick 12:45. (Har jag för mig)
Sista stället var Ardbeg. Helt olikt övriga ställen. Här hade man slängt ut det gamla och satsade på ny och flott inredning som vände sig till en åldergrupp som vi har passerat ”bäst före datum” för länge sedan.
Vi rullade ner mot Port Ellen. När vi kom ner till kajen blev vi anvisade en plats av en lustigkurre som skojade friskt med oss och såg ut att vara den lyckligaste mannen i världen. Härligt med sådana människor. Ombord på färjan togs vi emot av ett gäng klåpare som nog aldrig har varken placerat eller säkrat motorcyklar innan. Det blev ett evigt velandes och både Jonas och Janne fick baxa omkring sin hojar helt i onödan för att besättningen inte visste vad som var fram eller bak på varken hojarna eller färjan. Tillslut kom en förman , givetvis i vit skjorta och slips , och med några snabba rappa order fick ordning på situationen. När alla hojarna stod på plats och var säkrade letade vi oss upp till restaurangen. Dags för lunch. Det visade sig att all maten lagades ombord av riktiga kockar. Inga inplastade ostmackor här inte.
Det var lite trångt och mysigt vid köket , precis som det ska vara så man får båtkänslan. Men alla i personalen var glada och skojade hela tiden med varandra. Två killar smilade upp sig när dom såg att jag hade kameran med. Klick ! Vilket härligt gäng och maten höll hög klass. Här trivdes alla , det såg man.
När vi rullade av färjan var klockan strax efter tre på eftermiddagen. Vi hade 30 mil att köra till nästa övernattningsställe. Och det var inte breda fina motorvägar utan kringel-i-krok vägar med trafik på. Bla annat skulle vi ta oss förbi Glasgow i rusningstrafik. Jag ringde till ”Craigadam Castle Douglas” och berättade att vi beräknade att komma vid åtta-tiden ikväll. Inga problem svarade hon vänligt men hon sa med lite menande ton att här serverades middagen exakt klockan 19:00 i den gemensamma matsalen. Så vi fick hitta ett alternativt ställe att äta på längs vägen. (Och vi skulle inte bli besvikna)
Inget att vänta på , bara att bita ihop och äta mil. Naturen här nere var lika fin med skön gröna kullar och slingriga vägar så det gick lite lättare att få tiden att gå. När det började skymma och vi hade ca en timme kvar rullade vi igenom en lite by där ”The Clachan Inn” såg inbjudande ut. Vi var hungriga och där var öppet så vi stannade. Även detta ställe var en urtypisk pub med lite mysig murrig inredning och all träinredning var mörkt gediget trä. Tavlor och uppstoppade fiskar visade att flugfiske var den stora grejen här. Maten som serverades gick inte av för hackor. Vi blev mätta så knappt kunde knäppa byxorna och att häva benet över motorcyklarna ackompanjerades av ljudliga stön och suckar från alla.
Ringde en gång till ”Craigadam Castle Douglas” och sköt fram vår ankomst till halv tio. Inga problem sa hon lika glatt. Ganska exakt på tiden rullade vi genom allén och in på grusplanen. Värdinnan stod och tog emot oss med ett leende. När vi lastat av vårat bagage visade hon oss till våra rum. Mycket fina ställen har vi bott på under våra resor men detta fick oss att fullständigt tappa hakan , speciellt med tanke på vad vi hade betalat. Vi gick igenom matsalen som var precis så man tänker sig en matsal i ett slott. I ett sidorum stod ett biljardbord. Vidare ut på en innergård där det i mitten stod ett enorm arrangemang med växter , träd , stenblock , dammar med fiskar i och flera fontäner. Överallt stod det krukor och tunnor med växter och träd i. En stor utebar med sex olika ölpumpar bara väntade på att fylla våra glas med immig kall öl. Dög inte det så fanns det ett stort kylskåp fullt med olika ölsorter. Vi häpnade !!
Jonas och jag skulle dela rum i natt och när hon öppnade dörren till vårt rum blev helt stumma. Rummet var ca 30 kvm stort. Utsökt möblerat och två stora engelska sängar med mässingram. Madrasserna var så tjocka och mjuka så när man satte sig i dom sjönk man ner 20 cm. I badrummet stod ett stort emaljerat badkar på lejontassar. Duschdraperi runt hela badkaret och duschen var i mässing. Kranarna var med porslininlägg med text ”HOT” , ”COLD”. Vi kände oss kungliga. Duschade och snygga gick vi till biljardrummet och krockade några klot. Ölen flödade då slottets regel var att man själv gick till baren och hällde upp den ölen man ville ha från valfri pump. Sedan behövde vi bara skriva på en lapp vad och hur mycket man tagit. Så härligt med lansbygden där man litar på varandra. Hade det varit inne i storstaden hade det varit taggtråd och larm på baren , och resten hade någon snott. Vi satt uppe länge och bara njöt av atmosfären och stillheten. Här skulle man kunna bo länge.
