Welinders reseblogg.blogg.se

Vaknade av att klockan ringde så där elakt bara en väckarklocka kan göra.  Vi hade inte det minsta lust att krypa ur våra eluppvärmda sängar.  När vi väl gick upp så fick vi en chock.  Det var bara 12 grader i rummet och det var stengolv.   In på toa.  Rummet var svinkallt , golvet var iskalla och toaringen kallast.  Man skakade i hela kroppen av köld så man behövde inte torka när man kissat för allt på kroppen skakade.        

Det blev snabbt på med kläderna och in i restaurangen och äta frukost.  Kristina mådde mycket bättre idag.  Syrgas och lite sömn gör susen. 

Nu bar det iväg med buss till Colca Canyon där vi förhoppningsvis skulle få se världens största flygande fågel , Kondoren.  Fullvuxen så kan den bli 3 meter mellan vingspetsarna.   Vi och 200 andra turister trängdes för bästa platsen.  Bästa platsen var längst fram vid ravinkanten som saknade all form av staket eller skydd.   Ramlade man över kanten så var det 1500 meter ner till ravinbotten där floden flöt.   Klart jag ville ha en bra plats om kondoren dök upp.  Killade lite i maggropen när man satt ute på kanten och man hade 1500 meter luft under skosulorna.  

Kondoren utnyttjar luften som värms upp av den uppstigande solen.  Varm luft stiger längs bergsväggarna och kondoren rider på dom varma luftströmmarna och kan spana efter frukost i lugn och ro.  

Alla stod förväntansfulla med allt från feta telezoomar till IPhone på selfiepinne.  

Att få se en kondor var inget självklart.  Dom har ett jätteområde som dom flyger över för att leta mat.  Ena dan kan dom vara här , nästa dag flera mil bort.  Det är ren tur om man får se en kondor.   Plötsligt ropade någon för full hals.  "Condor". !!!!!    Alla började snurra på huvudena som radarskärmen.   Där , som ett tjockt sträck vid horisonten kom jättefågel.  Jisses , den flög rakt emot oss , T.o.m guiden öppnade munnen när han såg den.   Kondoren ville nog kolla vad som rörde sig på klippan där vi satt.  På några sekunder blev strecket till ett monster på flera flera meter som rusade rakt emot oss. Helt overkligt.   20 meter innan klippan styrde den rakt upp och passerade våra huvuden med ett "swuuuuusch".   Håren reste sig ända ner till vaderna när den passerade rakt över oss som en störtbombare och ett "ohhhh" kom från alla som stod där med ögon som golfbollar och nästan vred nacken ur led för att följa fågeln.   

Hade kameran på efterföljande autofocus , EV +1,5 , och frammatning på 10b/s.  Laddat huset med 200 mm + extender 1,4.  Nu gällde bara all-in.  Tryckte in avtryckaren så nageln blev vit på fingret.  En sådan chans får man bara en gång i livet och det hände nu.  Vilket lyckorus när man såg hur den majestätiskt svängde som ett gigantiskt flygplan för ändra kurs.  Den varma luften tryckte jättefågel uppåt igen utan att den rörde en fena och snart var den bara ett streck i horisonten igen.  

Nu packades vi in i bussen igen och en 12 timmars lång färd på vägar genom ett sterilt och dött landskap väntades oss.  Inte ens en liten vulkan som exploderade.  Det hade nog varit roligare att titta på landhöjningen vid Kävlingeån än att hoppa runt i en Kinesisk tillverkad buss som plågades fram på vägar som nog var avsedda för terrängkörning med stridsvagnar.  Att sedan AC-n i bussen inte gick att stänga av och alla ventiler läckte när man försökte stänga utblåset gjorde att man klädde på sig allt som fanns till hands.  En passagerare lade t.o.m gardinen runt axlarna.  Inredning och hatthyllor skakade och vibrerade så jag var övertygad att någonting skulle lossna och ramla ner.  Under bussen kved och gnällde hjulupphängningen i en desperat dödskamp.  

När vi närmade oss Puno passerade vi en stad som heter Juliaca.  Guiden berättade att Järnvägen var nerlagd för längesedan.  Det fanns ett flygfält och om man nu åkte hit som turist så var man tvungen att ha en reseguide som omedelbart tog dig till ditt hotell.  Övriga turister var sådana som vi som snabbt transporterades igenom staden för vidare färd.  Man stannade inte här.   Jag har rest genom många städer men detta var det värsta jag sett.  Nu åkte vi antagligen inte i dom finare kvarteren men det vi såg var som från en katastroffilm efter en atomvinter.  Så nerslitet , skitigt och förstört och det gällde allt har jag aldrig sett innan.  Allt var i grå cementfärg , inte en färgklick någonstans.  Gamla Östeuropa var som en färgsprakande HBTQ flagga i jämförelse med denna bottenlösa misär.  Otroligt nog var det full verksamhet i detta område.  Mycket mekaniska verkstäder där man hade verksamheten långt ute på gatan.  Inga trafikregler fanns och det var en kakafoni av tutandes hela tiden.  Vi såg inte en enda människa med europeiskt utseende under den tiden vi passerade.  Man kände sig väldigt liten och glad att man satt inne i bussen.   Jag är glad att fotografera från fönster men något i mig sa att det var nog inte läge att visa en kamera i nyllet på folk som knappt äger sina trasiga kläder. 

En timme senare stannade vi i Puno vid ett litet torg som knappt var upplyst.   Nu kunde bussen inte köra längre för den fick inte plats i gränderna.  Vi hade 150 meter till hotellet men fick absolut inte gå dit.  Vi var tvungna att köras dit.  En minibuss lastade snabbt in oss och bagage och sedan hann chaffisen knappt få i tvåans växel innan han stannade framför hotellet.  När bussen stannade så korkade den igen hela gatan och alla började tuta som galningar.  Snabbt av bussen och en stöddig vakt öppnade dörren och släppte in oss.  

Oj , Man skulle kunna tro att familjen Adams drev hotellet.  Vi blev visade till vårat rum genom ett virrvarr av mörka korridorer med knarrande golv.  Vi var trötta men hungriga så vi tassade ner till restaurangen.  Fanns inte en kotte där och när vi berättade för personalen att vi var hungriga tittade dom på oss som om vi inte var kloka.   Men vi blev visade till ett bord och eftersom det inte fanns någon värme i huset hasades det fram en två meter hög terassvärmare som glödde som en gigantisk brödrost så att vi inte skulle frysa.   Svetten rann på ryggen och man frös om fingrarna.  Till slut fick vi mat på bordet och det smakade helt ok.  Efter att ha gått vilse i korridorerna så hittade vi till slut rätt rum.  Vi stupade i säng , en dag som denna vill vi inte vill göra om.   Förutom att bli överkörd av kondoren förstås.