Som att kicka en tiger på pungkulorna
Fredag 16 Juni
Vaknade till en gråmulen dag. Faktiskt första gången på resan. Man sakande det fina vädret men samtidigt var det skönt att slippa 25 grader klockan 9 på morgonen. Vi checkade ut från hotellet och nu var det dags att styra mot Lörrach igen där tåget skulle ta oss hem om 4 dagar. Planen var att snedda genom Frankrike genom Toulouse.
Som vanligt så stannade vi vid en affär och köpte bröd . pålägg , dricka för att sedan äta frukost i det fria. Nu var vi inne i Frankrike igen och trafiken tätnade oavsätt vilka vägar vi körde på. Men dom gråa molnen försvann , solen tittade fram och termometern pinnade snabbt upp mot 30 grader igen.
Jonas hade fått ont i nacken av körställningen på sin Honda så han liknade en gam när han klev av cykeln på kvällarna. Treo och Voltaren hjälpte marginellt så idag bytte vi hoj så han skulle få sitta rakt upp och köra så nacken skulle få vila.
Det innebar att jag skulle köra hans Honda VFR 1200 med 170 hästar på 270 kilo , Jonas skulle tygla min BMW med 99 hästar på 400 kilo. BMW LT är byggd för maximal komfort , ställbar ruta , farthållare , stereo och en motor som inte hittar på några hyss eller överraskningar för sin förare.
Hondan VFR är byggd för maximala prestanda , hyffsad körställning men prio på minimerat luftmotstånd , liten ruta som ger mygg-mos på hjälmen och en motor som tigger om att få köra skiten ur både sin förare och allt annat som rullar på vägarna.
Ger Jonas några tips om BMW:s små egenheter bland knappar och reglage och sedan sätter jag mig på Hondan. Minimal kåpa , framåtlutad körställning och styret kändes smalt som på en kickbike. Att gå från BMW LT till Honda VFR är som att rida på en trött elefant i lugn och ro och sedan sätta sig på en tiger med PMS och sätta häftstift på ridpiskan och sedan spöa kattafan så mycket man orkar. Slår till tändningen och trycker in startknappen. Motorn går igång direkt och avger ett dovt distinkt muller som översatt från motorcykelspråk betyder ”jag äger dig din lilla skit”. Här gäller det att vara silkeslen på gashanden. Vi rullar sakta iväg och till och början med har jag fullt upp att vänja mig vid alla nya intryck och cykeln knappar och reglage. Efter några mil börjar det kännas mer avslappnat. Tittar i backspegeln och Jonas ser ut att trivas bakom den stora vindrutan. Jo , BMW:n är verkligen stor nu man ser den från en annan hoj. Kommer till en lång raksträcka utan möte. -Får väl känna lite på gasen. Drar till några centmeter på rullen. På LT:n hade det blivit en lugn sugande acceleration utan några större märkvärdigheter. Inte på Hondan. Det var som att kicka tigern på pungkulorna , reaktionen var ögonblicklig och hugget fruktansvärt. Helt hysteriskt accelererade cykeln iväg så det kändes som jordens rotation stannande. Accelerationen fick armarna att bli spikraka och jag fick verkligen hålla i styret för att inte åka av. Fartvinden mot hjälmen var som att stoppa in huvudet i utblåset på en jetmotor. På några sekunder var hastigheten långt inne i de körkortslösas rike. Släppte på gasen och motorbromsen var brutal i jämförelse med LT:n. Lugnade mig lite och insåg att detta hysteriska monster till motor kräver silkeslen fingertoppskänsla.
Lägger mig lite bakom Jonas för att se hur det går för honom. Jodå , han ser ut att må som en kung. Han har justerat rutan så det var helt vindstilla där han sitter och farthållaren var till. Gissar att han tyckte att motorn var seg som en getost när han vred på gasen i jämförelse med Hondans vulkanutbrott. Han fick nog växla flitigt , något som är helt onödigt på Hondan.
Vid nästa stopp delade vi våra nya upplevelser. Jonas medgav att Kejsaren var en komfortabel kryssare av rang och nacken mådde bättre av att sitta rakt upp. Jag berättade om Hondans hysteriska drag. Jonas gäspade och sa:
- Du måste dra den över 6000 varv , det är då det börjar hända saker , under 6000 är det bara slö.
- Slö !?!!
Jag fick en klump i magen när jag tänkte på nära-döden-upplevelsen jag precis haft på 4000 - 5000 varv.
Ute på vägen igen kände jag försiktigt på gasen. Kraften var brutal och det spelade ingen roll vilken växel jag hade i för den drog iväg som ett skenande lok i nerförsbacke.
På en ny raksträcka tänkte jag på vad Jonas sa. Minst 6000 varv. Ner en växel och gasade. Det var som att sitta på ett skenade kärnkraftverk med härdsmälta. Accelerationen var hårresande. En flashback av Star Wars dök upp när Han Solo drar sitt rymdskepp till hyperspace dök upp. Mikael som låg låångt framför mig närmade sig om han backade mot mig. Kastad en blick på varvräknaren. 5900 varv. Konstaterade att det finns bara döden över 6000 varv. Slog av på gasen och Nissinoken bromsade in cykeln som man hade kastat ankare. Finns resurser i överflöd i båda riktningarna på denna hojen. Långt mer än vad jag kunde behärska eller ville utforska.
Resen av körningen blev i lite lugnare tempo och det är märkvärdigt vad man vänjer sig fort vid en ny hoj. Omkörningar av både två och tre bilar gick fortare än man hann hicka. Att växla var helt onödigt , bara gasa.
Framåt eftermiddagen bytte vi hoj igen. Jonas kände sig bättre i nacken och jag hade fått mig en adrenalinkick som skulle få en JAS-pilot av bli grön av avund.
Men det var ändå skönt att vara tillbaka på LT:n , köra upp vindrutan så det blev vindstilla , slå på farthållaren och lyssna på lite musik. Men det hade inte gjort ont med en lite tiger under tanken.
När fikasuget satte in svängde vi in på ett litet café vid vägen. Dessa underbara Franska caféer med sina gamla genuina miljöer. Hade man gjort om fotografierna till svart/vit så skulle man kunna tro att dom var tagna på 50-talet. Vi blev serverade painriche med underbara pålägg och dricka till. Satt under parasollerna på uteserveringe och bara njöt i fulla drag.
I mobilen började vi letade boende för kvällen. Hittade ett toppmodernt hotell med alla faciliteter. Vi bokade. När vi kom fram låg hotellet i ett helt nybyggt område. Jo , det var toppmodernt men området liknade mest ett industriområde. Nåja , rummen var prickfria och AC:ns svalka gjorde livet behagligt.
På med badbrallorna och ner till poolen. Ett par kalla goa öl och några vändor i bassängen så var vi på hugget och sedan ville magen ha sitt.
I detta området fanns i stort sätt bara en pizzeria. Tyvärr fanns det inga bord ute så vi fick sitta inne i värmen. Pizzor och öl levereades och alla var nöjda och glada.
Daniel som gillar att ta ett bloss då och då gick ut och rykte lite. Han beställde även en öl till. Där sket det sig duktigt. Kyparen , som 99% av alla fransmän , kunde inte engelska , blandade nu ihop inköp och notor så det slutade med att vi fick betala dubbelt av vissa varor. Försök reda ut detta med en trött fransktalade kypare. På några minuter var hela personalen involverad i diskussionen där ingen begrep vad den andre sa. Hopplöst !
Då stegade Daniel fram. Han har guds gåva att snacka sig fram hos alla. Med en pondus som en osäkrad handgranat och en övertygelse som skulle få en muslim att konvertera till Jehovas vittne fick han kyparen att backa och rätt summa trollades snabbt fram i kassaapparaten. Mätta , trötta och nöjda vandrade vi tillbaka till hotellet. Livet är fint.
