Welinders reseblogg.blogg.se

Strax efter 03:00 går vi upp och packar in bagaget i bilen.
-5 grader ut men det värmer att vi snart kommer att ha 25-30 grader.
Framme på Kastrup parkerar vi bilen. Försöker checka in i automaterna , vilket inte fungerar denna gången heller. Manuell incheckning vid disk tillsammans med många andra. Varför har dom dessa automater när det sällan fungerar ?
Snart sitter vi på vårdat stamhak Starbucks och Kristina läppjar på en cappuccino och jag frossar på en varm choklad med extra grädde. E de semester så e d.

Starbucks

Odramatisk resa till Heathrow där vi väntade några timmar innan nästa flyg mot Miami skulle lyfta.
Nu ska vi till USA och då triggas säkerheten upp. Först ska man ha en grön stämpel på boardingkortet. Detta får man efter en intervju av en nitisk Amerikansk tjänsteman som ställer en massa frågor för att klura ut om man har rent mjöl i påsen. Gällde att inte svara kamel , jihad eller Allah Akbar på hans frågor.
Snabbt kom frågan vad jag arbetar med. Vet att jänkarna ser upp till sina brandmän så jag klämde till med att jag var deltidsbrandman.. Han sken upp som en atombomb och tjoff så hade jag en stämpel. Samma fråga till Kristina och när hon svarade tandhygienist var lyckan fullbordad. Vi hade dom grönaste stämplarna på den resan.

Planet , en Boeing 777-300 , är grymt stor. Vi gick ombord där fram och skulle sitta i ap-klassen längst bak. Passerade 1:klass. Jisses vilka lyxiga bås dom hade. Men det skulle nog kosta lika mycket som hela vår resa att sitta där , och dom kommer inte fram fortare än oss. När vi vandrat en evighet var äntligen på plats. Benutrymmet var helt ok men stolarna var smala. Jag satt i mitten med Kristina på högersidan och en dam på vänstersidan. Känns som vi satt armkrok större delen av resan.
Käket var riktigt gott och kvalitén på både displayen och filmutbudet var riktigt bra så där gick många timmar.
På planet från Kastrup till London satt en familj med en liten baby och en unge på ca 3 år. Dom var även med på detta flyg. Undrar hur det ska gå med så små barn på en långresa. Dom reste med på alla tre flygningarna som vi gjorde och vi hörde inte ett pip från någon av ungarna. Imponerande !!! Mamman måste haft haft sömnmedel i bröstmjölken.
På slutet hamnade vi i ett område med riktigt tuffa luftgropar. Alla fick order att gå och sätta sig. T.o.m personalen satte sig ner. Jäklar vad planet hoppade omkring i luften. Ibland såg man hur taket rörde sig i vågform !! Man skänkte en stilla bön att ingen tekniker på Boeing hade en dålig dag då han gjorde de sista beräkningarna på hållfastheten på planet. Men inget av någon större betydelse ramlade av planet för vi landade snyggt i Miami.

Middag framför TV:n.

Det var många kontroller för att komma in i USA men det gick snabbt och smidigt med massor av personal som lotsade folk till rätt ställe.
Några timmar senare satt vi på nästa plan till San José. Ytterligare 3 timmar senare landade vi och till våran stora lättnad dök båda resväskorna upp.
Hört och läst många historier om väskor som försvunnit på resor med flera mellanlandningar.
Vår chaffis dök upp efter en stund och körde oss till hotellet. Nu hade vi varit på resande fot i 24,5 timme. Puh ! Kändes i kroppen.
Man började anan att vi nu var i ett land som har en annan säkerhetskultur än våran. Ingången till hotellet var täckt med järngaller. Rakbladstaggtråd runt hela hotellet på murarna. Krossat glas som var limmat på avsatser och utstickande balkar. Mitt emot hade husen grova stålgaller för fönstren upp till tredje våningen. Första bladet i välkomstpaket var varning om hur man skulle och inte skulle bete sig som Ture turist. Att gå utanför hotellet efter det blivit mörkt var inget alternativ. Det är taxi som gäller. Och det ska vara röd taxi med gul triangel på taket. Helst ska hotellet ringa efter taxi så det blir rätt. Samma sak när man ska hem från tex restaurangen.
Märks att man är i en världsdel med annat klimat när det gäller säkerhet.

Rummen var fina. Sängarna sköna. Duschen hade tre olika kranar ?
Vattentrycket var det högsta jag någonsin träffat på i en dusch. Det var rena brandslangstrycket. Man tog nästan ett steg bakåt i duschen om man kranade på för fullt. Kristina var dock nöjd. Hon hade aldrig sköljt sitt hår så fort som nu.   
Varmvattnet var det heller inget fel på. Kranade man en stund så rök det om vattnet.