Från regnskog till vulkan
Lite sovmorgon idag. Vaknade av vågorna som slog in på stranden. Sämre väckarklocka kan man ha. Rejäl frukost av alltid lika leende personal.
Sedan packa det sista innan avfärd.
Dags att åka. Alla skuffades ner i dom smala båtarna. Flera fick byta plats för att båten inte skulle slå runt. Räckte att någon vred på sig så gungade hela båten till. Relingen hade bara ca 20 cm till vattenytan !! På denna bräckliga skuta hade dom hängt på 2 st Suzukimotorer på vardera 115 HK. Framme vid ratten satt en kille i 20-årsåldern och fingrade längtansfullt på de dubbla gasreglagen. Vad kan gå fel ?
Han backade ut från båthuset och sedan sakta ökade farten till ca 10 knop. Såg i hans ögon i backspegeln.
Nu jä--ar ska turisterna få åka djungelbåt. Han slog gasreglagen i botten och Suzukimotorerna började leverera hysteriskt med kraft. Nu fick man hålla i sig. Pensionärerna som inte stängt munnen svalde nog löständerna.
I en hiskelig fart dånade vi fram på floden så tårarna rinner i ögonen. Plötsligt slår han av på gasen och pluddrar fram i makligt tempo. Vad nu ? Tro det eller ej men mitt inne i regnskogens virrvarr av vattendrag , kanaler och apor ligger kustbevakningen på lur !? En av männen står med en kamera mot båten. Ha !! Nu åker han dit för fortkörning tänkte vi. Nej , det dom var bara intresserade av var att alla turister hade flytväst på sig. En turist utan flytväst kunde tydligen ge tuffa straff till kapten. Man vill inte ha en drunknad turist i nationalparken. Men om blindstyren där framme som håller i gasreglagen skulle bränna rakt in i ett djungelträd i 30 knop med 40 passagerare var tydligen av mindre intresse. Bara dom har flytväst..
Utom räckhåll för kustbevakningens intresse hade alla rakpermanetat hår igen med lätt vattenstänk.
Till slut slänger han in båten i en mindre kanal utan att minska farten något nämnvärt. Jag lyckas få igång min GoPro och filmar utanför båten med selfiepinnen. Smack , vi kör så när stranden att kameran slår emot blad och grenar på träd som hänger ner i ån.
Ån svänger ibland 90 grader och som tur gör vår kapten det åxo. Ibland ligger relingen och vattenlinjen på samma höjd. Hade det legat en kajman där så hade vi haft ögon i samma höjd.
Snart kommer han ikapp ett annat gäng båtar som inte har riktigt samma hysteriska tempo som våran kära "Kapten-gas-glad". Men sakta går det inte. Vi ligger på gåsaled med hundratals hästkrafter som trycker fram båtarna i värsta James Bond stil.
Svallvågorna slår hårt mot träden som står närmast vattnet och man ser hur svallvågorna äter sig in under träden. På vissa ställen kan man se kubikmeter med trädrötter som hänger i luften där alla jord är bortspolad av svallvågor.
Priset som naturen får betala för att vi turister ska få komma och titta naturen.
Å andra sidan hade det inte blivit någon nationalpark och skyddat område om inte intresset funnits för betalande turister att komma hit. Hur man än vänder sig så har man ändan bak.
Lågvatten i kanalen. Även om kaptener är gasglada så är dom skickliga på att navigera mellan halvsjunkna träd och sandbankar. Båtarna har plan botten och på vissa ställen är det så grunt att dom får hissa upp motorerna för att inte propellerns ska gå i botten.
Till slut är vi framme vid en öppning i regnskogen där båtarna kör rakt upp på stranden för att parkera. Nu får vi hoppa av rakt ner i leran. Hade det regnat 10 minuter så hade vi vadat upp till anklarna i lervälling.
Resväskor kastas ner från båtarna och man får själv släpa sina väskor genom leran upp till grusplanen där det ska finnas en buss som ska ta oss vidare.
En guide som har stenkoll lotsar oss till rätt buss.
Bussen har lagom temperatur men som vanligt är det trångt för knäna och stolarnas bredd är utformade för folk med binnikemask. Man sitter faktiskt kungligt i ekonomiklass på ett flygplan än i en buss.
Nu rullar bussen iväg och håller ca 20 - 30 km/h för väggen ut härifrån är som en grusväg som bombats sönder och samman. Det kränger och alla rörliga delar i bussens bärande delar gnisslar och gnäller högljutt.
Till slut kommer vi till asfalterade väggar och trafiken flyter på bra.
Det är ett skådespel att se allt som passerar utanför fönstret. Alla verkstäder har helt öppet ut mot väggen. Allt är gammal , slitet och primitivt. På ett ställe där bussen saktade in så jag in i verkstad som reparerade lastbilar. En man stod i flipflopp , shorts och linne och höll på att dela en stor lastbilsmotor som stod direkt på jordgolvet. På något sätt lyckas dom ändå få saker och ting att fungera.
Jag kan tycka det är lika imponerande när människor med små och enkla medel får saker att fungera , precis som toppmoderna verkstäder med all tänkbar utrustning i princip gör samma sak. Tex , får en trasig lastbil att fungera igen.
Nu är det lunchstopp. Här är det även dags att säga adjö till våra holländska vänner som nu fortsätter i hyrbil. Vi byter till en minibuss där vi är enda passagerarna så det blir gott om plats. Något som förvånar är att alla kör lugnt och stilla. Håller avstånd , lagom hastighet , inga hysteriska omkörningar , släppar fram varandra , visar hänsyn till både fotgängare och tvåhjulingar. Dessutom använder dom bilbälte..
3 timmar senare stannar vi utanför vårt nya hotell i byn La Fortuna. Ser fint ut. Får nyckel och konkar iväg med våra leriga väskor till rum nr 7 på andra våningen. Riktigt schysst runt med stor balkong med utsikt mot en av Costa Ricas största vulkaner , Arsenal , som hade ett hejdundrandes utbrott för 7 år sedan och ödelade i stora områden runt omkring den. Hoppas vulkanen inte får tuppjuck dom två dagarna vi är här.
Gick ner i byn som var precis så mysig och charmig som man föreställer sig en by i mellanamerika. Visserligen ser man att den håller på att turistanpassas. Men sådant får man försöka se över ibland.
Hittar ett ställe som serverar underbart gott käk. Livet är fint.
